REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

Retsudvalget 2014-15 (2. samling)
REU Alm.del
Offentligt

Politi- og Strafferetsafdelingen

Folketinget

Retsudvalget

Christiansborg

1240 København K

Dato:

Kontor:

Sagsbeh:

Sagsnr.:

Dok.:

20. oktober 2015

Strafferetskontoret

Thomas Jørn Rasmussen

2015-0030-3787

1757539

Hermed sendes endelig besvarelse af spørgsmål nr. 166 (Alm. del), som

Folketingets Retsudvalg har stillet til justitsministeren den 7. september

2015. Spørgsmålet er stillet efter ønske fra Peter Skaarup (DF).

Søren Pind

Lasse Boje

Slotsholmsgade 10

1216 København K.

Telefon 7226 8400

Telefax 3393 3510

www.justitsministeriet.dk

[email protected]

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

Spørgsmål nr. 166 (Alm. del) fra Folketingets Retsudvalg:

”Ministeren bedes redegøre for de nordiske landes brug af mi-

nimumsstraffe, herunder hvilke muligheder dommeren har for

at dømme mildere end minimumsstraffen.”

Svar:

Som anført i Justitsministeriets foreløbige besvarelse af 5. oktober 2015

har ministeriet anmodet myndighederne i Sverige, Norge, Finland og Is-

land om oplysninger til brug for besvarelsen af spørgsmålet. Justitsministe-

riet har nu modtaget bidrag fra samtlige lande.

Justitiedepartmentet i Sverige har oplyst følgende:

”Det är enligt svensk strafflagstiftning möjligt att i vissa fall be-

stämma ett lägre straff än vad som är foreskrivet för brottet. Det

handlar om bl.a. följande situationer (samtliga paragrafhänvisningar

avser

brottsbalken

www.riksdagen.se/sv/Dokument-

Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Brottsbalk-1962700_sfs-

1962-700/).

Allmänna bestämmelser om strafmätning m.m.



Om någon har förmåtts att medverka till brott genom tvång,

svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller bero-

ende ställning eller ock medverkat allenast i mindre mån (23

kap. 5 §).

Om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde (29

kap. 3 § andra stycket).

Om det föreligger någon omständighet som är hänförlig till

de så kallade strafflindringsgrunderna och särskilda skäl på-

kallar det (29 kap. 5 § andra stycket).

Om någon har begått brottet innan han eller hon fyllt 21 år

(29 kap. 7 § första stycket).



Särskilda bestämmelser avseende vissa brott



Om någon som har ådragit sig ansvar för vissa allmänfarliga

brott (t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller spri-

dande av gift eller smitta) frivilligt har avvärjt en sådan fara

eller verkan som anges i straffbestämmelsen innan avsevärd

olägenhet har uppkommit (13 kap. 11 §).



Om någon har begått ett förfalskningsbrott (14 kap.) men

frivilligt och innan avsevärd olägenhet uppkommit har

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren



avvärjt den fara i bevishänseende som gärningen innebar (14

kap. 12 §).

Om någon har begått mened, falskt åtal eller annan osann ut-

saga (dvs. brott enligt 15 kap.) men frivilligt och innan av-

sevärd olägenhet uppkommit har rättat felet eller på annat

sätt avvärjt fara för vidare olägenhet (15 kap. 14 §).

Vissa andra fall



Vid undanröjande av villkorlig dom (27 kap. 6 § tredje

stycket och 34 kap. 5 § femte stycket).



Vid undanröjande av skyddstillsyn (28 kap. 9 § första styck-

et och 34 kap. 6 § femte stycket).”

Det norske Justis- og Beredskapsdepartementet har oplyst følgende:

”Den nye norske straffeloven (lov 20. mai 2005 nr. 28 om straff,

heretter kalt straffeloven 2005) trer i kraft 1. oktober i år. Gjeldende

straffelov er fra 1902, og vil bli avløst av den nye loven. Vi tar

derfor utgangspunkt i den nye straffeloven i det følgende.

Det følger av straffeloven 2005 § 31 annet ledd at minstestraffen for

fengselsstraff er 14 dager når ikke annet er bestemt i loven. I de aller

fleste straffebudene i ny straffelov er det ikke fastsatt noen

minstestraff utover lovens generelle minimum på 14 dager.

Spørsmålet om bruk av minstestraff er behandlet i forarbeidene til

straffeloven 2005. I Ot.prp. nr. 90 (2003-2004) side 23 uttales

følgende om dette:

”Den gjeldende straffelov har tilsammen 39 bestemmelser om

særskilt minstestraff. Straffelovkommisjonen foreslår i

delutredning VII (og delutredning VIII – Lundutvalget) å

oppheve de fleste bestemmelsene. Straffelovkommisjonens

flertall foreslår bare minstestraff for drap (6 år) og grov

seksuell omgang med barn (2 år). Selv om departementet

foreslår bruk av minstestraff i noe større utstrekning enn

kommisjonen, slutter det seg til forslaget om å oppheve de

fleste. Minstestraff har flere ulemper når handlingen enten

objektivt eller subjektivt faller utenfor det kjerneområdet som

har begrunnet minstestraffen. Da kan minstestraffen lede til

uriktige henleggelser eller frifinnelser, eventuelt til at

handlingen

henføres

under

mindre

treffende

straffebestemmelse uten minstestraff. I andre tilfeller gjøres en

betydelig del av minstestraffen betinget. En slik praksis kan

bidra til å undergrave minstestraffen også på dens

kjerneområde. Av disse grunner har tilbøyeligheten til å

fastsette særskilte minstestraffer avtatt i løpet av de siste 20 år.

Departementet går i proposisjonen inn for at minstestraff bare

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

brukes på krenkelser av enkeltpersoners liv og alvorlige

krenkelser av den seksuelle integritet eller av rettsstaten. I

samsvar med dette foreslår departementet å opprettholde

minstestraff for drap (6 år), voldtekt til samleie (2 år), grove

seksuelle krenkelser av barn (2 år) og grov brannstiftelse (2

år). Minstestraff foreslås også for særlig grovt

narkotikalovbrudd. Men siden det foreløpig ikke er tatt stilling

til hvordan denne bestemmelsen skal utformes, er det heller

ikke tatt standpunkt til på hvilket nivå minstestraffen skal

ligge. I tillegg foreslås det innført en minstestraff på 1 år for

spesielt grove former for motarbeiding av rettsvesenets

aktører, som vitner og polititjenestemenn.”

Straffeloven 2005 ble ferdigstilt i perioden mellom 2005 og 2009 og

er vedtatt i flere omganger. I endringslovene som kom i perioden fra

2005 til 2009, gjøres det visse endringer når det gjelder bruk av

minstestraff sammenliknet med det som ble lagt til grunn i Ot.prp.

nr. 90 (2003-2004).

I Ot.prp. nr. 8 (2007-2008) side 101 uttaler departementet at man

under tvil har endret standpunkt og kommet til at det bør være

minstestraff for de lovbruddene som fremgår av straffeloven 2005

kapittel 16, det vil si folkemord, forbrytelse mot menneskeheten og

krigsforbrytelse. Det følger i dag av straffeloven 2005 § 110 at straff

som utmåles etter bestemmelsene i kapittel 16 ikke kan settes under

minstestraffen som er bestemt i straffebud som i mangel av kapittel

16 ville ha rammet handlingen det domfelles for.

I samme proposisjon inntok man også en minstestraff for

terrorhandlinger. Se proposisjonen side 316 og straffeloven 2005 §

131 siste ledd: ”Straffen kan ikke settes under minstestraffen i

bestemmelsene som er nevnt i første ledd.” Langt fra alle

bestemmelsene som nevnes i § 131 første ledd oppstiller

minstestraffer, men regelen vil ha aktualitet for drap og fremkalling

av fare for allmenheten.

Siste delproposisjon i arbeidet med å ferdigstille ny straffelov var

Ot.prp. nr. 22 (2008-2009). Her ble det foreslått en rekke endringer

for å følge opp daværende regjerings mål om skjerpet straff for vold

i nære relasjoner, kjønnslemlestelse, grov vold, seksuallovbrudd og

drap. Enkelte av disse endringene gjaldt bruk av minstestraff. For

det første ble minstestraffen for drap skjerpet til fengsel i 8 år, jf.

straffeloven 2005 § 275. Minstestraffen for visse former for voldtekt

ble hevet til fengsel i 3 år, jf. straffeloven 2005 § 292. Det samme

gjaldt for voldtekt til samleie av barn under 14 år, se § 300.

Det etterspørres videre opplysninger om hvilke muligheter en

dommer etter norsk rett har til å dømme mildere enn

minimumsstraffen. Betenkeligheten ved bruk av særskilte

minstestraffer påvirkes av i hvilken grad lovgivningen gir adgang til

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

å fravike minstestraffen. Den generelle regelen om fastsetting av

straff under minstestraffen er å finne i straffeloven 2005 § 80:

”§ 80. Fastsetting av straff under minstestraffen eller til en mildere

straffart

Straffen kan settes under minstestraffen i straffebudet eller til en

mildere straffart når lovbryteren

1. uten å vite at han er mistenkt i vesentlig grad har

forebygget eller gjenopprettet skaden ved lovbruddet, eller

2. har avlagt en uforbeholden tilståelse,

b) dømmes for forsøk,

1. har handlet på grunn av avhengighetsforhold til en

annen deltaker, eller

2. har deltatt bare i liten grad,

d) har overskredet grensene for

1. nødrett (jf. § 17),

2. nødverge (jf. § 18), eller

3. selvtekt (jf. § 19),

e) har handlet i berettiget harme, under tvang eller under

overhengende fare,

f) på handlingstidspunktet har en alvorlig psykisk lidelse

med en betydelig svekket evne til realistisk å vurdere sitt

forhold til omverdenen, men ikke er psykotisk,

g) på handlingstidspunktet er psykisk utviklingshemmet i

lettere grad,

h) på handlingstidspunktet har en noe mindre sterk

bevissthetsforstyrrelse enn den som fritar for straff etter § 20

bokstav d. Er bevissthetsforstyrrelsen en følge av

selvforskyldt rus, gjelder dette likevel bare når særdeles

formildende omstendigheter tilsier det,

i) på handlingstidspunktet er under 18 år, eller

j) har handlet i uaktsom rettsuvitenhet ved overtredelser av

straffebud som krever forsett eller grov uaktsomhet.”

Videre har retten mulighet til å bestemme at fullbyrding av

fengselsstraff helt eller delvis skal utsettes i en prøvetid. Dette kalles

betinget fengsel eller fullbyrdingsutsettelse, og reguleres i

straffeloven 2005 § 34.

I tillegg inneholder ny straffelov enkelte regler om at straff etter

visse bestemmelser kan settes lavere enn minstestraffen i nærmere

angitte tilfeller. Av straffeloven 2005 § 308 følger det for eksempel

at man kan gå under minstestraffen i § 300 om voldtekt til samleie

av barn under 14 år dersom de involverte er omtrent jevnbyrdige i

alder og utvikling. Andre eksempler er straffeloven 2005 § 276 om

samtykke fra den fornærmede i drapssaker, § 277 om medvirkning

til selvmord og § 278 om medlidenhetsdrap. Etter alle disse tre

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

bestemmelsene kan man gå under den minstestraff som ellers ville

fulgt av § 275 om drap.

Det finske Lagstiftningsråd har oplyst følgende:

”Straffbestämningens utgångspunkt utgörs av bestämningen av den

straffskala som bör tillämpas. Straffbestämningen sker då som ut-

gångspunkt inom straffskalan enligt bestämmelserna om straffbe-

stämning i strafflagens (39/1889) kap 6 (en länk till den finska SL

finns nedan). För det fall att straffet bestäms för flera brott, bestäms

först en gemensam straffskala för brottsligheten som grund för

straffbestämningen, som äger rum enligt SL 7 och 6 kap.

I den finska strafflagsrevisionen har från och med 1970-talet i stor

utsträckning försökt göras bruk av typstraffskalor för att öka över-

skådligheten av systemet och för att underlätta jämförandet av det

(abstrakta) straffvärdet hos olika slags brottstyper. EU- och iternat-

ionella förpliktelser har emellertid lett till att straffskalorna har blivit

något flera. Tidigare ingick det i strafflagen mycket mera olika

straffskalor.

Beträffande flera brottstyper har lagstiftaren gjort en gradindelning i

”normalfall” och grov och/eller lindrig form med varsin straffskala

(tex stöld: böter eller fängelse i högst 1 år 6 månader, grov stöld:

fängelse i minst 4 månader och högst 4 år och snatteri: böter). Att

straffskalorna då delvis överlappar varandra underlättar straffbe-

stämning.

Ett bötesstraffhot anges i straffbuden oftast med uttrycket ”böter”.

Detta innebär i sin tur 1-120 dags böter. Detta gör att det principiella

minimumstraffet i dessa fall är 1 dagsbot (i praktiken vore sådant

slutresultat dock mycket sällsynt i en domstol). För småförseelser

finns dessutom ett system med till beloppet fasta ordningsböter. Se

närmare SL 2 a kap.

När det gäller fängelsestraffhot anges i straffbudet om det på brottet

följer fängelse på livstid (mord mm.) eller på bestämd tid. I det se-

nare fallet anges minimi- och maximisstraffet i straffbestämmelsen

(tex fängelse i minst 4 månader och högst 4 år för grov stöld och

flera andra grova (ekonomiska) brott). Om minimum- eller maxi-

mumhotet av fängelsestraff på viss tid saknas, utgör det allmänna

minimumet 14 dagar minimumet, och det allmänna maximistraffet

för fängelse på viss tid dvs 12 år utgör då maximistraffhotet. När det

tex för stöld är föreskrivet böter eller fängelse i högst 1 år 6 måna-

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

der, betyder detta 1-120 db eller fängelse i minst 14 dagar och högst

1 år 6 månader.

Straffbestämningens huvudprincip utgörs av proportionalitets-

principen; straffet bestäms utifrån gärningens farlighet och skadlig-

het samt dess motiv och gärningspersonens skuld i övrigt sådan den

framgår av gärningen (SL 6:4). I SL 6:5 regleras skärpningsgrunder,

i 6:6 lindringsgrunder och 6:7 skälighetsgrunder att beaktas i straff-

bestämningen.

I SL 6:8 ingår en för förfrågan viktig bestämmelse om lindrigare

straffskala. I dess 1 mom anges grunderna för bestämmandet av en

lindrigare straffskala (försök, ung ålder mm.). Av 2 mom framgår

hur den lindrigare skalan ser ut – straffminimumet sänks till det all-

männa minimumet (14 dagar, på bötessidan är minimumet redan

som utgångspunkt 1 db) medan maximumet blir ¾ av straffbudets

maximistraff. Skalan för tex försök till grov stöld blir således 14 da-

gar – 3 år. I 3 mom finns en specialregel om nedsatt tillräknelighet.

Av 4 mom framgår slutligen, att ”om det föreskrivna strängaste

straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen i fall som

avses i denna paragraf döma till böter i stället för fängelse, om det

finns särskilt vägande skäl för detta.” Om sådana särskilda skäl

finns, har man tex med avseende på grov stöld möjligheten att gå ner

till ett bötesstraff.

SL 6:8 § (13.6.2003/515) Lindrigare straffskala

Straffet bestäms enligt en lindrigare straffskala, om

1) gärningsmannen har begått brottet innan han eller hon fyllde 18

år,

2) brottet har stannat vid försök,

3) gärningsmannen döms som medhjälpare till brottet med tillämp-

ning av 5 kap. 6 §, eller gärningsmannens medverkan till brottet an-

nars är klart mindre än de övrigas medverkan,

4) brottet har begåtts under omständigheter som nära påminner om

omständigheter vilka leder till tillämpning av ansvarsfrihetsgrunder,

eller

5) det på grunder som nämns i 6 eller 7 § eller på andra exception-

ella grunder finns särskilda skäl, som skall nämnas i domen.

När ett straff bestäms enligt 1 mom. får gärningsmannen dömas till

högst tre fjärdedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraff som

föreskrivs för brottet och lägst det minimum i den straffart som före-

skrivs för brottet. Om livstidsfängelse kunde följa på brottet, är max-

imistraffet i stället för livstidsfängelse fängelse i tolv år och minimi-

straffet fängelse i två år.

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

Vad som föreskrivs i 2 mom. tillämpas också när straff bestäms för

en gärningsman som har begått brottet såsom nedsatt tillräknelig.

Nedsatt tillräknelighet påverkar emellertid inte det maximistraff som

kan tillämpas.

Om det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss

tid, kan domstolen i fall som avses i denna paragraf döma till böter i

stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl för detta.

Bland skälen för lindrigare straffskala finns vissa vars uppfyllande är

av ”antingen eller –karaktär” (såsom försök) medan andra är sådana

att de uppfylls ”mer eller mindre” såsom grunderna i SL 6:6-7 som

det hänvisas till i SL 6:8.1 5 punkt (tex betydande hot enligt SL 6:6 1

p).

I praktiken bestäms straff ofta inom den nedre halvan eller tom tred-

jedelen av straffskalan. Av SL 6:8.1 framgår, att straffskalelindring-

en som regleras där är obligatorisk. Möjligheten att i stället för fäng-

else döma till ett bötesstraff enligt SL 6:8.4 används sparsamt. I SL

6:12 regleras domseftergift, som används årligen runt 500 gånger.

I SL 6:8 a regleras en nyhet, lindring av straffskalan på grund av er-

kännande. I SL 7:6-8 regleras beaktande av ett tidigare utdömt straff

i lindrigare riktning i vissa situationer, och i SL 7:9 finns en be-

stämmelse om beaktande av en dom som meddelats i en främmande

stat.

I tillägg till de nämnda reglerna finns beträffande vissa brott speci-

ella regler (tex SL 50:7 om påföljdseftergift med avseende på bru-

kande av narkotika). Reglerna om tex villkorligt fängelsestraff (se

SL kap 2 b och 6:9) är viktiga. Dessutom finns reglering om eftergift

med avseende på bl a förverkande (se SL 10:10) och eftergift av ut-

dömande och yrkande av samfundsbot i SL 9:4 och 7. Åklagarens

rätt att meddela åtalseftergift är reglerad i lagen om rättegång i

brottmål (689/1997, se 1 kap 7-8, drygt 5 000 fall årligen).”

Det islandske indenrigsministerium har oplyst, at straffen for en strafbar

handling kan nedsættes til under den foreskrevne straf, herunder fore-

skrevne minimumsstraffe, efter § 74 i den islandske straffelov i følgende

tilfælde:

”1. Når nogen har overskredet grænserne for lovligt nødværge

eller nødret.

REU, Alm.del - 2014-15 (2. samling) - Endeligt svar på spørgsmål 166: Spm. om at redegøre for de nordiske landes brug af minimumsstraffe, til justitsministeren

2. Når gerningsmanden, da han foretog den strafbare handling,

ikke var fyldt 18 år, og anvendelsen af lovens fulde straf på

grund af hans ungdom må anses unødvendig eller skadelig.

Straffen for sådanne personer må aldrig overstige fængsel i 8

år.

3. Når gerningsmanden har handlet i undskyldelig uvidenhed

om eller undskyldende misforståelse af retsregler, der forbyder

eller påbyder handlingens foretagelse.

4. Når gerningen er udført i en af den skadelidende retsstridigt

angreb eller grov fornærmelse fremkaldt oprørt sindsstemning.

5. Når nogen ved sit afhængighedsforhold til en anden har la-

det sig bevæge til gerningen.

6. Når gerningsmanden er blevet truet til at foretage handlin-

gen, men truslerne var dog ikke sådan beskaffen, at den gør

handlingen straffri for ham.

7. Når gerningsmanden, efter at den strafbare handling er fuld-

byrdet, frivilligt har afværget den af hans handling flydende fa-

re.

8. Når gerningsmanden, efter at den strafbare handling er fuld-

byrdet, fuldt ud har genoprettet den ved gerningen forvoldte

skade, eller frivilligt har bestræbt sig for at forebygge handlin-

gens skadelige følger eller efter bedste evne har forsøgt at er-

statte skaden.

9. Når gerningsmanden frivilligt har angivet sig selv og aflagt

fuldstændig tilståelse.

Stk. 2.

I de under nr. 1- 8 omhandlede tilfælde kan straffen un-

der i øvrigt formildende omstændigheder bortfalde.”