Bakgrund
I Sverige har bevakningsbranschen vuxit fram succesivt. Jag bifogar längre fram en historik som visar när
olika lagar har tillkommit. I korta drag kan man säga att från att ha varit oreglerat så skapades en frivillig
reglering om auktorisation för bevakningsföretag 1956. De som arbetade i bevakningsföretag kallades
väktare och hade inga andra befogenheter än ”vanligt folk”.
Det innebär att när en väktare griper en
person så sker det
med den s k ”envarsrätten” som alla får hävda när man ser en person på bar
gärning
eller flyende fot då ett brott begåtts med fängelse i straffskalan.
Regleringen skapades efter krav från de seriösa bevakningsföretagen. De upplevde att det fanns för
många aktörer som inte skötte sig. Därför önskade man att få en form av kvalitetsstämpel från samhället
för att kunna visa att man som auktoriserat bevakningsföretag var kontrollerad avseende laglydnad och
lämplighet.
Syftet var redan då att göra det möjligt för bevakningsföretagens kunder att kunna känna sig trygga med
att överlämna lokaler, nycklar och affärshemligheter till ett bevakningsföretag som var auktoriserat.
Med auktorisation avsågs att företaget i sig hade förutsättningar att bedriva verksamheten sakkunnigt,
omdömesgillt och i enlighet med god sed och gällande regelverk. Dessutom kontrolleras alla anställdas
laglydnad och lämplighet
–
vilket kallas godkännandeprövningen för anställning i bevakningsföretag. I
denna ingår att kontrollera i misstanke- och belastningsregistren för att säkerställa att kriminella personer
inte utför uppdrag som väktare.
Att länsstyrelsen fick uppgiften att vara auktorisationsmyndighet (för företaget), godkännandemyndighet
(för anställning i bevakningsföretag) samt tillsynsmyndighet (att följa upp att företag och anställda skötte
sig)
–
berodde sannolikt på att länsstyrelsen då var det största polisorganet i varje län och att polisen då
bara existerade som kommunala poliskårer
–
styrda av länsstyrelsen i varje län.
1974 insåg politikerna att det nog var dags att ändrade regleringen till att bli en tvingande lag om
bevakningsföretag. Detta innebar att alla som yrkesmässigt sålde bevakningstjänster åt någon annan
måste ha auktorisation av länsstyrelsen och att det blev förbjudet, dvs. straffbart, att utföra bevakning utan
auktorisation.
Det enda polisen gjorde (från slutet på 1800-talet och framåt) var att förordna ordningsvakter
–
som på
den tiden gavs förordnande att utföra ”polisbevakning” för vissa uppgifter inom polisdistriktet –
som då
var ganska litet. Det framstår idag som att det inte var tydligt med vilket stöd i lag som detta skedde, men
det var utan tvekan fråga om myndighetsutövning.
1965 övergick polisen till att bli statlig, men fortfarande fanns det ca 200 polisdistrikt varför länsstyrelsen
behöll sin roll som övergripande polisorgan. Samtidigt skapades Rikspolisstyrelsen för att skapa nationell
enhetlighet i den nu statliga polisverksamheten.
Lagen förfinas stegvis
Därefter har lagen om bevakningsföretag förfinats i flera steg, i takt med att samhället i övrigt och även
polisen utvecklats. 1980 fick lagen en behövlig uppdatering. Här tydliggörs också att det ur
samhällssynpunkt är både rimligt och acceptabelt att den som vill ska kunna köpa ett ”större” skydd mot
intrång, skadegörelse, brand etc. än det som samhället generellt bidrar med för alla medborgare genom
bl.a. polisen. Men att den som tillhandahåller detta ska vara prövad på det sätt jag angivit tidigare.